Allt kändes så in i helvete fel igår..
Inte nog med att jag hämtade mina sista grejer hos pappa.. Men odjuret jag hatar som mest, avskyr som mest, är mest rädd för, var ju självklart tvungen att komma ut.. Jag blev helt paralyserad.. Visste inte vart jag skulle ta vägen.. Jag bara stod där och stirrade ut genom fönstret.. Såg hans blickar på mig.. Mina minnen flög över mig.. Slog till med full kraft,, och jag tappade andan.. Visste inte vart jag var,, kände mig helt värdelös, och ville bara dö.. Som varje gång dessa minnen gör sig påminda..
Jag kanske trodde att pappas svek och lögner nu varit det som tagit hårdast på mig,, men jag hade fel.. Att återigen ställas inför detta odjur, det var mer än jag klarade av.. Paniken,, lyckas hålla masken inför de andra, jag förstår inte hur jag lyckades.. Allt jag ville var att slänga mig ner på golvet och gråta hysteriskt, som jag borde ha fått gjort när jag var barn.. Men jag stod kvar, vände mig om och fortsatte packa.. Jag ville visa att jag hade gått vidare, att jag var stark.. Men jag tordes inte vända mig om igen för att se om budskapet gått fram.. Men jag är ganska säker på att mamma såg paniken i mina ögon.. Och jag vet att hon på sitt sätt försökte stötta mig när hon sa att vi kommit förbi det där.. Men jag har inte kunnat sova.. Minnena förföljer mig så fort jag blundar.. Vet inte vart jag ska ta vägen.. Hur jag återigen lär mig att stänga av den delen av hjärnan,, sätta upp min blockad.. För alltid.. Jag tror att jag lyckats, men muren rivs, gång på gång..
Jag vet inte hur jag ska palla...