Vi gör väl ett försök då,, och ser vart vi hamnar.. 

Here it comes, the big update.

Och jag har inte en aning om vart jag ska börja heller.. Hmm.. Hur gör vi då? Skiter i det, och kanske, evenutellt eller inte alls skriver om det en annan dag.. Eller ska vi försöka att skriva om det som hänt de senaste veckorna. Hur dåligt/bra vi mår. Eller hur vi känner inför allt. Eller bara låten saken va? Det är ju det enklaste. Att slippa ta itu med det. Men båda mina jag vet ju att vi inte mår bättre av det. Så jag kanske ska skriva ur bådas synpunkt? Den sidan av mig som tycker att det är okej. (Den sidan är förresten knappt existerande längre..) Och den sidan av mig som långsamt och plågsamt dör av de förbannade lögnerna och sveken. Den sidan är arg. Riktigt arg.

Emma 1:
- Okej, visst, det är okej att dom skiljer sig. Det är ju hans val och inte mitt. Det är inte hans fel egentligen att han inte längre älskar henne. Och vad kan jag göra åt saken? Inget, förutom att acceptera att det är så. Men han är fortfarande min pappa, och jaa, jag älskar honom ändå.

Jaa, det var den sidan av mig det.. Här kommer nästa..

Emma 2:
- Nej! Det är inte alls okej att dom skiljer sig! Faan! Man gifter sig inte för att några veckor senare vilja skilja sig. Man gifter sig inte när man tvekade flera månader innan bröllopet om man verkligen  älskar personen i fråga fortfarande eller inte.
Och det är definitvt inte okej att han står och ljuger mig rätt upp i ansiktet!!!
Okej, det var såhär: Vi hjälpte mamma att flytta ut, till en lägenhet inne i vadstena, och på kvällen så sov vi ju över hos pappa, eftersom jag jobbade den helgen. Då på kvällen, så pratade pappa och jag. Och han sa att mamma trodde att han hade en annan. Marie. Men att det inte alls var så. Utan Marie var bara en vän som hade ställt upp och pratat med pappa när han beslutade sig för det här. Och jag trodde honom.
Jag trodde honom blint! Utan att ifrågasätta honom. Varför skulle jag behöva göra det? Hann är ju min pappa. Och han har alltid ställt upp för mig. Det har aldrig fallit mig in att han skulle kunna ljuga för mig! För mig, visst. Jag är inte hans biologiska dotter, men jag är fortfarande hans barn. Hur kan han ljuga för mig? För oss? åhh, toppen.. Nu rinner tårarna så dant så jag ser knappt tangenterna..
Två veckor senare: Alla pappas nya möbler är Maries. Hennes barn sitter uppe på väggarna. Bilder på oss finns knappt. Och visst. Mamma tog väl de flesta bilderna. Men inte alla. I pappas säng är det bäddat för 2. Vilket förövrigt är min säng. I mammas garderob, jaa eller, det som var hennes garderob, ligger det fullt med kvinnokläder. Och dom tillhör inte pappa.
Så, joo visst.. Här kommer det fram. Folk som bara är vänner, har inte så många bilder på den andres barn. Folk som bara är vänner delar inte samma säng. Folk som bara är vänner har inte flyttat in alla sina saker till ett annat hem. 2 fucking jävla veckor efter att frun i huset har flyttat ut!!!!!!!!! Men gör för i helvete inte så!! Och om han bara hade en liten aning om hur Victor och Sofia mår av det här så skulle han aldrig utsätta dom för det! Eller jaa,, Victor orkar inte bry sig, säger han. Men jag vet att han är arg och ledsen. Och att han tycker att det är skönt så fort han kommer därifrån. Sofia törs inte ta upp det. För hon vill inte att pappa ska vara arg på henne. Och jag förstår henne. Hon har aldrig tyckt om konflikter, och när pappa är arg, så är han det. Inget vidare kul alls.
Men ja, så det var ju ganska ppenbart att han bara 2 veckopr innan hade stått och ljugit mig rakt upp i ansiktet. Och jag vet faktiskt inte om jag någonsin kan förlåta honom för det..

För övrigt så krävde jag ju att Marie inte skulle vara närvarande när jag skulle jobba nästa gång. Och vi skulle fira jul. Och det är jag med arg över. Julfirandet. Visst, det här kommer låta oerhört egoistiskt, men jaa. Jag kan helt enkelt inte tycka att det är rättvist. Jocke och jag fick 1 julklapp, tillsammans. Ett biokort. Victor och Sofia fick över 10 julklappar, var.. Då kände man sig en aning åtsidosatt. Och jag vet inte ens om Kim fick nått alls. Pappa sa att han skulle föra över engar. Men det vet jag inte om han gjort. Men å andra sidan så har ju inte det med mig att göra heller.

I våras var jag så glad. Jag hade precis fått reda på att mamma och pappa skulle gifta sig. De hade varit tillsammans i nästan 17 år när de betämde sig. Och min barndoms högsta önskan skulle gå i uppfyllese.
Bara för att bli krossad strax därefter.


Och jaa, jag skiter fullständigt i om ni tycker att jag ältar det här. Att jag ska släppa det och gå vidare.
Jag försöker gå vidare.